det är alltid jobbigt att erkänna att man har fel, att man har levt helt fel. Men jag kan säga det, jag har gjort så fel! och jag är grymt besviken på mig själv. Men som min kära vän sa, det är för sent att ändra på det som redan är gjort men jag kan börja nu och be om ursäkt för att jag inte funnits där när de behövt mig, men det ska bli ändring på det nu. Skulle aldrig kunna förlåta mig själv om det var försent. Jag har varit så självisk och det finns inga ursäkter för det. Önska jag var lite mer som du, som ni. Men jag har ett helt annat sätt att reagera i den här situationen, jag rymmer från verkligheten det är så jag har klarat mig men det funkar inte längre jag kan inte leva i förnekelse tills det är för sent. Har varit en väldigt jobbig dag och jobbigare kommer det att bli, men det är så min verklighet ser ut. Jag har tagit en genväg och fan mig för det!

Ni tror att jag inte bryr mig om någon annan än mig själv och jag förstår det men så är det verkligen inte, jag tänker på er varje sekund. Ni tror att jag inte älskar er eftersom jag inte funnits där med er, men jag älskar er mer än allt. Ni tror att jag vill leva utan er, men ni är luften jag andas!

Fan vad jag vill vara barn igen. Då du var frisk och vi var lyckliga. Ska vi någonsin få känna så igen?